﻿Följande afton gick Fatima nere i den
till huſet hörande trädgården. Det war
wintertid, ſnön låg tjock på de ſmå bu=
ſkarne och träden, och himlen hade denna
matta, gråtunga prägel, ſom man ſå ofta
ſer wid denna årstid, med en af den ned-
gående ſolen framkallad ſwagt rödaktig
belysning. Hon gick haſtigt fram och åter
på den lilla platſen, der både öga och
fot hade ſå trånga gränſer; öfwer hennes
geſtalt war något haſtigt och oroligt ut-
bredt, ſom hwarken klädde den eller war
wanligt hos henne: hon plägade ju eljeſt
alltid hafwa ett wißt lugnt behag i fina
rörelſer.